HELSINGBORGS SCIENCE FICTION & FANTASY FÖRENING

HELSINGBORGS ENDA AKTIVA SCIENCE FICTION & FANTASY FÖRENING

    HEM 

    HISTORIK

    STYRELSEN   

    KONTAKT

 KALENDER      

 ANNAT

    NYHETER

    NOSTALGI

En av våra mera eminenta hedersmedlemmar är SF författaren Bertil Mårtensson. När det begav sig i den dunkla forntiden, någonstans mellan Atlantis sjönk och snigelposten pensionerades, gav vi i Antipoden ut ett Fanzine. Från detta fanzin kommer den, då ( 1981 ) ej publicerade novellen. Vad vi vet är den fortfarande exklusivt utgiven endast i antipodens fanzine nr. 3 1981.

SKITJOBBARNA

av

Bertil Mårtensson

Och så kom till sist den dag i byns liv då människorna måste söka sig till kökkenmöddingarna för att finna något att leva av. 

Vet ni vad grabbar? Hans farsa är skitjobbare

Så hade det till sist kommit fram. De pressade sig närmre allesammans för att kunna se honom bättre, förundras över att han var klädd som de, stod som de, hade samma hårfärg och hy som många av de själva. Trots att---- Alla var inte aggressiva. De kunde bli det, men var det inte just nu, inte än.

Dan var van att göra sådana uppskattningar. De talade om för en när man kunde stanna, hur man skulle bete sig eller om man skulle bryta sig ur ringen och fly.

Det ringde.

Äh, fan, nu när det hände nåt kul…

mumlade någon.

"Ser man på. Äkta skit”.

”Tycker ni inte han luktar litet?"

Skaran drog sig mot skolbyggnaden.

Och Dan måste följa med. Ingen skulle förstå honom - på den vuxna sidan - om han stack iväg. Det visste han så väl. Och hans far och mor skulle bli ledsna om de fick veta. Det var bäst att tiga. Det spände i en som om det kunde brista när som helst, men ingen fick märka det.

Inte luktade han speciellt. Inte luktade hans farsa på något speciellt sätt när han kom hem. Det var bara något de sade. Såna där ord som man säger bara för att vara jävlig och visa hur mycket man vet. För alla vet ju att skitjobbare luktar skit.

Vid elva års ålder kan det vara en grym upplevelse att tvingas byta skola. För Dan Andersson hade det erbjudit en chans.

Men det hade inte blivit bättre. Det skulle bli som vanligt. Det förstod han nu. Han bet samman tänderna under lektionen, var inte särskilt närvarande och undrade varför han hade förvägrats att vara som alla andra.

De hade naturlära, ett ämne som hade fått ta hand om det mesta - utom just att förmedla kunskap om naturen. Idag blev det en massa rabblande av fyndorter på havens bottnar.

En silvergruva i norra Atlanten upptäckt för fem år sedan och troligen tömd nu, skulle de lära sig allt om.

"Hur stora är världens resterande oljetillgångar? Dan!” Var det inte något spec1ellt med lärarens röst?

Han ryckte till. Fan for i honom!

"De är inte stora", svarade han. "De är små”.

Läraren betraktade honom nöjt. Som om han hade fått honom dit han ville.

"Nu pratar du skit", sade han. Klassen blev dödstyst. Någon fnittrade.

"Läser du inte tidningarna, Dan Andersson? Så sent som igår gjordes enorma fyndigheter i Antarktis. De uppskattas till att vara lika stora - minst - som de samlade tillgångarna i Kuwait var."

(Men hur länge räckte dom, tänkte Dan, och mindes något hans pappa sagt. Men vågade inte säga det högt.)

"Låt vara att din pappa arbetar med skit", förstärkte läraren, "men var snäll och låt inte det påverka dina insatser här i skolarbetet."

Lektionen fortsatte. Nu visste Dan att han hade åtminstone en verklig fiende här. Varför? Sådant förstod han inte. Det bara var så.

FIENDE: Magister Berntson.

Efter skolans slut följde ingen efter honom. Några blickar han fick var fientliga, andra skyndade bara sin väg ensamma eller i små grupper. Igår, innan det här kom ut, hade han fått sällskap hem. Inte idag.

Men han skulle inte säga något hemma. De hade nog problem ändå. Deras problem var stora jämfört med hans. Han hade inte rätt att nämna dem.

Hans far, Germund Andersson, kom hem efter sex. Han hade overallen på och försvann ut i badrummet. När han kom ut och hade rena kläder på sig tyckte inte Dan att man kunde märka att han hade jobbat med skit. Inte luktade det på något särskilt sätt om hans far. Idag såg han upprörd ut.

"Det blir övertid hela nästa vecka, mor", sade han till sin fru. "Det finns en risk att hela byken skulle börja läcka igenom direkt till grundvatten-lagren. Vi måste alltså evakuera ett helt område. Dom lovade oss övertidsersättning, men det blir inget. Vi får nöja oss med normal timlön på övertiden. Det är ju gubevars bara ett beredskapsarbete, så några normala avtal gäller ju inte oss."

"Men kan de göra så?"

"De gör det. Så är det med det." Germund Andersson var utbildad rörläggare, men man hade utbildat för många rörläggare och många fick ta beredskaps jobb. Arbetslöshetsproblemet löstes på det sättet, och det kunde väl gå an, men de som jobbade här fick ständigt veta att de arbetade på samhällets bekostnad, och de skulle vara tacksamma, att de inte skulle fordra förhandlingsrätt och normala lönelägen. Tillsammans med sin familj bodde han i ett hus, det vill säga en snabbt hopsmälld barack, som låg strax utanför staden.

Det hade börjat bli nödvändigt att leta efter råvaror på ställen där ingen förut velat leta på grund av att världens stora kända gruvor tömts på sitt innehåll och att kampen nationerna emellan om de resterande tillgångarna, samt eventuella nya fyndigheter som dock inte var stora, var hård.

Så mänskligheten hade fått börja rota i sitt eget avfall. På grund av den totala brist på rening av olika former av industriavfall som tidigare varit regel - rening var ju kostnadskrävande och oekonomisk - hade de kommunala reningsverk som här och var installerats utskilt enorma mängder slam som var rikt på koppar, silver, zink och andra numera sällsynta metaller. Samt dessutom gift, bakterier och annat.

Detta avfall hade man inte vetat var man skulle göra av. Det hade dumpats. Den industriella civilisationens kökkenmöddingar hade skapats. Det fanns flest i avfolkningsbygderna i Norrland (för detta borde ju döljas från åsyn), men även i närheten av tätorter fanns de. Som beredskapsarbetare fick nu många män och kvinnor arbeta med detta avfall, som måste hanteras med enorm försiktighet för att undvika spridning av epidemier, giftkoncentrationer med mera. Avfallet upparbetades på stora anläggningar där de värdefulla beståndsdelarna sorterades ut i olika steg, och det fraktades dit per tåg (för oljan var nu reserverad för annat bruk än framdrivning av lastbilar) i särskilda lastvagnar. Innan det kom så långt; måste det lokaliseras, analyseras, pumpas upp eller grävas fram. På det här stadiet arbetade Germund Andersson. Det hade synnerligen låg status i samhället att ha ett sådant arbete. Dels var det ett beredskapsarbete och alltså inte något riktigt produktivt arbete (snarare en belastning för samhället, något som ökade skattebördan för andra medborgare), dels innebar det att man arbetade med PCB, DDT, kvicksilverföreningar, uppblandade i ett slam av bakterier som gav tyfus, kolera, paratyfus. Vem ville vara bekant med en skit jobbare? Vem ville bli nersmittad?

Nästa dag när Dan kom till skolan pekade man på honom och sade: "Såna som du borde inte få gå i vanliga skolor och smitta ner oss andra."

Men på Germunds arbete jäste det.

En veckas slitjobb på övertid utan ersättning. Ingen förhandlingsrätt hade man heller. Man hade fordrat en sådan, men alla instanser hade avstyrkt, ibland av formella skäl, ibland på grund av fördomsfullhet.

LO 1994 befattade sig inte med skitjobbare. Arbetsgivaren, Staten, önskade inte få sina utgifter ökade, en självklar följd av att man tillerkände skitjobbarna förhandlingsrätt. Opinionen var okunnig och skitjobbarna i minoritet. Dessutom en grupp som kommit att bli ökänd, som det berättades roliga historier om, som olika fördomar drabbade.

Men det jäste. "Ska vi stå för det här också?” frågade en arbetskamrat Germund. Denne skakade på huvudet och menade tvekan. Kamraten var egentligen ingenjör. Men det fanns så många ingenjörer. Han hade hamnat här.

Arbetet var ju inte det bästa man kan ha, men det var nödvändigt, det hade han kommit att inse, och det skulle bli mycket bättre om man kunde bli en grupp som respekterades, som fick bilda förening, som fick betalt efter förtjänst. Herregud, det jobb de gjorde här var ju nödvändigt för hela samhällets bestånd. Kanske tennet i lödningarna i den transistorradio man köpte idag kom från en anläggning som utvunnit den ur deras skit?

Och nu gällde det att rädda grundvattnet.

Om föroreningarna tilläts nå ner till grundvattenskikten skulle det spridas och en hel bygd bli förgiftad.

De samlades några stycken runt ett pumpverk. De var klädda som om de skulle arbeta ute i·rymden. Men deras ansiktsfilter tillät dem att prata med varandra, om de skrek.

"Ska vi tåla det här också?"

Några skakade på huvudet.

"Har ni tänkt på att vi har något att sätta emot nu. Vi har grundvattnet. Om vi strejkar…”

"Herregud, det är ju mord…”

"Det gäller inte bara oss. Den här enveckas-kalkylen är gjord med marginaler.

Vi kan hålla igång en strejk i den veckan och ändå troligen lyckas pumpa upp skiten innan den trängt ner."

"Är du säker på det?"

"Nja…”

"Vad säger ni andra? Vi måste vara eniga.

Tystnad, sedan nickade alla.

"Någon måste ringa runt till de andra platserna och se till att informera dem."

”Så vi inte får hit strejkbrytare."

"Just det."

"Tror ni det håller på den punkten?"

"Vi måste chansa. Det här är en allas kamp. Stöder de oss stöder de sig själva."

"Jag kilar iväg och ringer…”

Medan en gjorde det, kom deras förman springande. "Vet ni inte att…. Vad är det här? Återgå genast till arbetet. Det är bråttom."

Männen tittade på honom.

"Du får vara med om ett historiskt ögonblick", sade en av dem till honom. "Detta är första gången Skit jobbarna går i strejk."

"Vad…?" sa han bara, sedan frågade han. "Menar ni allvar?" De nickade.

"Jodå.”

Utan kommentarer rusade han bort över de gångar av färskt virke som upphöjda i luften med cirka fem meter och förankrade i flytande betongfundament skilde mänskliga fötter från sörjan under - för att ringa Stockholm!

De gick inte hem. De gick för att bilda en kommitté, utarbeta en lista med krav, utvälja sina talesmän.

Germund Andersson, en långsam man hade först tvekat, men var nu helt med. De hade slitit ont länge nu utan vederlag. Utan risktillägg. Och han visste nog vilket helvete grabben hade i skolan, fast han teg.

Så småningom kom han hem, full av farhågor, men även av en kamplust, något han inte känt på länge.

Där berättade han vad som hänt.

"Jag vet", sa hans fru. "Dom har redan ringt från TV i Stockholm."

Dan gick till skolan nästa dag med hjärtat i halsgropen. Herregud, allt hade varit i TV. Han skulle säkert bli mobbad. Men den här gången skulle han slå igen.

Han hade mobbats förr, och då förstummad bara låtit det ske. Nu skulle han också börja kämpa.

"Ni är min själ inte kloka!" sa dom till honom på skolgården. "Vet du inte att din farsa håller på att förgifta hela staden? En sån farsa att ha."

Det gör han inte alls", sa Dan.. "Det är era farsor som gör det. Era korkade farsor.

Resultatet blev ett slagsmål. Men det ringde innan det hunnit bli mer än smärre tacklingar av det hela.

De skulle ha svenska nu. Det var en äldre lärare de hade. Han märkte genast att något var på färde. Dan var i mitten på något vis. Den nye pojken. Javisst ja. Strejken. Han hade hört om det i radion. Nu mindes han även att den här pojkens far var anställd inom det nya beredskapsarbetet utan för staden. Det klarnade. Skulle han säga något? Han blev plötsligt arg.

Lektionen började. De skulle ha lingvistik. "Språket har många dimensioner", sa han, för det var hans vanliga sätt att uttrycka sig. "Det kan användas på många sätt. Särskilt på skolgårdarna så vet jag att det finns många sätt att använda vissa ord på. Det var så när jag var ute där själv. Men ett missbruk av orden slår tillbaka. Ni använder orden som vapen mot era egna, och under tiden ni är splittrade så kan..”

"Jag hoppas ni förstår det åtminstone när ni växer upp, för er egen skull. Och för samhällets."

Ingen sade någonting, för man visste inte vad man skulle säga. Några kände sig skyldiga. Andra tänkte "Ja men vi skojade ju bara."

Men magister Berntson sa, med tydlig adress senare under dagen:

"Det är oansvarigt, verkligen oansvarigt.”

I TV fick Germund Andersson följande frågor och gav följande svar.

"Anser ni er aktion vara berättigad?"

"Ja. "

"Den äventyrar ju en hel landsbygds existens."

"Nej. Inte om vi får igenom våra blygsamma krav. Vi har fordrat att antingen erkännas som fast statsanställda, eller att få bilda fackförening inom LO. Vi har fordrat förhandlingsrätt. "

0m ni får det, bryter ni strejken?"

"Givetvis. Vi har gjort detta inte för att vi tycker om det, utan för att det är nödvändigt. Vi vill bli erkända som riktiga arbetare. Vi utför en vital funktion i samhället. Det ser ni ju här… när vi lägger av, då hotas en hel bygd."

"Era arbeten har ju instiftats som beredskapsarbeten för att…..”

"Den där mikrofonen som hänger runt din hals", sa Germund, "den innehåller silver. Det vet jag. Det kommer troligen direkt från en anläggning som raffinerar vår så kallade skit."

”Ni anser alltså vilda strejker vara ett legitimt redskap för minoritetsgrupper att hävda minoritetsintressen?"

”Vad menas med det? Vi strejkar. Vi Vilda strejker? Vad är det? Det här är den enda slags strejk som är möjlig för oss. Vi är ju parasiter på samhället, anses det. Nu visar vi hur det verkligen förhåller sig.”

"Och era krav står fast?"

"Ja."

Reportern fortsatte: "Det har visat sig omöjligt att värva avfallskunnigt folk för att ta de strejkandes plats. Intrycket är av en landsomfattande samordnad aktion….”

En del tidningar fordrade polisingripanden. Dan kunde inte längre gå i skolan, för olika vuxna kunde tänkas vilja mobba honom.

En dag fick Germund Andersson ett telefonsamtal. "Vi vill ni ska veta att Folkets Front Röda Banéret står helt bakom er tappra kamp mot det monopolistiska samhället. Utan tvekan kommer andra arbetargrupper att höja fanorna och revolutionsungen att växa till sig…. Detta är kapitalismens kris, och en fullständig omstörtning..”

"Jag förstår inte", svarade Germund.

”Vi vill inte starta någon revolution. Vi vill ha lön efter förtjänst, och vi vill ha förhandlingsrätt. Det är vi nöjda med."

"Ni är offer för borgerlig propaganda…." började rösten mässa. Germund la på luren.

Han fick hatsamtal från människor som öste ut allt sjukt de bar på. Han fick även några uppmuntrande samtal. Det var detsamma med hans kamrater.

Andra dagen demonstrerade de. Man marscherade genom staden, som inte var stor, med plakat. "Vi luktar inte - känn själv!” "Förhandlingsrätt och avtalsenlig lön - våra krav!" Det är inte vi som hotar grundvattnet!”

"Det är er SKIT vi arbetar med!”

Folk kantade gatorna. En del knöt nävarna. Andra såg mer tankfulla ut. En del struntade i det hela.

De fick samtal från högre tjänstemän inom Nämnden för Beredskapsarbeten. De resulterade inte i någonting.

De höll presskonferenser och kunde nästa dag i tidningarna läsa en del saker som de aldrig sagt. "Vi skiter i grundvattnet bara vi får mer betalt!” meddelade en löpsedel att de skulle ha sagt. Det hade de givetvis inte gjort.

Under tiden som dagarna gick sipprade gifterna längre och längre ner genom sprickorna i berggrunden.

Till sist kom ett bud. Ett riktigt förhandlingsbud.

Det erbjöd följande: "Om ni bryter strejken och eliminerar riskerna för grundvattnet, ska vi ta upp era krav till seriös diskussion senare."

Strejkkommittén svarade med ett blankt nej.

Ännu en dag gick.

Stämningen i staden var labil. Några kunde förväntas ta lagen i egna händer och lyncha de brottsliga.

Familjerna samlades i tre närliggande barackhus och man höll samman där i trängseln.

”Skall de envisa någonsin ge upp, eller skall vi få se en hel bygd förgiftad?" undrade en kolumnist.

Vid en radiointervju sade Germund Andersson: "Vi behandlas som pestvarelser. Våra barn förföljs i skolorna. Vi anses sprida sjukdom omkring oss vart vi går. Ändå vill man inte ens ge oss risktillägg som inom övrig industri. Vi kämpar för människovärde. Inte pengar."

Det var nu två dagar kvar tills det skulle vara försent att rädda grundvattnet från infiltration uppifrån av gift och bakterier.

Ett andra bud kom. Det sade: "Ni erhåller en 20 % löneförhöjning, om ni återgår till arbetet."

De avvisade det.

Diverse hotfulla tankegångar gjorde sig märkbara. De strejkande kunde tänkas bli åtalade för att ha vållat samhällsvådliga konsekvenser. Straffet kunde bli upp till sex års internering. Polisen kunde väntas gripa dem när som helst enligt vissa tidningar.

Det var ett rent nervkrig.

De strejkande skrattade, om än nervöst. "Det är bara prat", sade de, bland annat för att lugna varandra.

Sista dagen kom ett bud uppifrån själva regeringen. Det innebar kapitulation. Deras krav skulle tillgodoses. De skulle kunna räkna sig som fast statsanställda i fortsättningen med löneklassplacering och allting. Givetvis underskattade samhället deras arbete. Avfallshanteringen var inte någon temporär hantering, utan kunde förväntas bli en framtida näringsgren av betydelse och därför….

De fick kopior av riksdagsmotioner.

"Vi gör så här”, sade Germund. "Vi skickar kopior på allt det här till våra arbetskamrater runt i landet och till pressen. Sedan försöker vi rädda det jäkla grundvattnet."

"Kan vi lita…?”

"Vi får se. Men vi har vunnit så mycket jag tror vi kan vinna just nu. Nu är det brått.”

Runt deras hus fanns fullt med nyfikna när de kom ut i overallerna.

"Dom ger sig!" skrek någon.

De skakade på huvudena. Det hade de inte gjort.

Fotoblixtar. En reporter frågade någonting. Kameror surrade. "Skriv så här", svarade Germund lugnt. "Avfallshantering är ett yrke som kommer. I framtiden kommer fler och fler att tvingas syssla med det. Det här är bara början. Skriv upp det! Nu har vi brått till vårt arbete." 

Dan kom till skolan nästa dag. Alla tittade på honom. Han hade setts i TV. En del var fortfarande aggressiva. Andra hade börjat undra om de inte hade varit taskiga mot honom.

"Jag tycker ändå du är en skit!” utbrast en jämnårig plötsligt på en rast.

Men då var det några som stirrade på honom som sagt så, och sade. "Det är nog du själv som är det!”

"Ytterst oansvarigt", sade magister Berntson. "Verkligen en samhällsfara hur vissa… grupper."

”Strejkade inte magistern förra året?" undrade en flicka. "Vad är det egentligen för skillnad?"

Och i TV sågs Germund Andersson proklamera att ”Avfallshantering är ett yrke som kommer. I framtiden kommer fler och fler att tvingas syssla med det. Det här är bara början."

Och däri hade han fullkomligt rätt.

                                                       fin

Bertil Mårtensson   1981

TILLBAKA