|
HELSINGBORGS SCIENCE FICTION & FANTASY FÖRENING
|
|
ANTIPODEN
KALENDER AKTIVITETER
ANNAT WEBBRYMDEN
|
FÖRFATTARENS
FÖRORD Kort
efter juletid 1981, i den månad som kallas februari bland oss som vet vad det gäller,
inbjöd mig Antipoden att hålla föredrag. När jag begrundat det outsägliga,
sa jag: - Ja, men vad tycker ni jag skall tala om? Göran Frankel svarade med en
ton av självklarhet: - Ja, du berättar väl litet om dig själv, och hur du
ser på dina böcker, om din karriär och så... (Jag
önskade strax att jag haft en Karriär att berätta om. Det kunde varit
tjusigt. "Den dag jag blev upptäckt" osv. "Genombrottet",
"Den påföljande katastrofen", "Tiden av alkoholism",
"Hur min fru lämnade mig för Frank Andersson", "Hur jag kom
tillbaka och erövrade nya triumfer." Ack ja. Varför skriver Hänt i
Veckan aldrig om mig?) - Jaha, sa jag. -
Bra, sa han entusiastiskt, utan att veta vad han utsatte Antipoden för. Hur
skulle jag lösa problemet. Jag inköpte en kortvågsmottagare från en
postorderfirma, som ej här skall nämnas, riktade ferritantennen mot stjärnorna
och kopplade till min elektriska skrivmaskin. Som av en ren slump fick jag
kontakt, och maskinen nedskrev följande: Blubb
blubb glubb ... 1 + 1 = 2, Goddag, Goddag, Diosynchroniala performaturer
singulerar difnalgiska erulbasmer. Väl att märka utan förspänning. Glubb,
glubb. Sedan
var det tyst ett slag, varefter maskinen ur vätebruset plockade fram följande
ganska långa meddelande, som jag stal och uppläste för Antipoden, som mitt
eget. För
det fick jag mat och trevligt bemötande, så jag rekommenderar författare att
följa mitt exempel. Besök gärna Antipoden. Nu, tio mil därifrån och i
relativ säkerhet, kan jag avslöja hur jag kom över "mitt" föredrag.
Här
är det
Bertil Mårtensson FALLET
MÅRTENSSON God
dag, eller som min vördade kollega från Arcturus brukar säga, Hubba Abba! Jag
ber att få hälsa Eder välkomna till Galaktiska Presidiets fjortonde sammanträde,
räknat efter årsringarna i Ykkapalmens symbiot. På
dagordningen har vi egentligen bara ett ärende av vikt, nämligen: Vad skall vi
egentligen göra med Bertil Mårtensson? Och om protokollföraren är alert och
de som sitter längst bak slutar att fladdra med membranen skall jag presentera
fakta i målet. Som
väl alla redan vet så började Mårtensson att utgöra ett problem för oss i
det sextiofemte milenniets andra kongressperiod, det år som på planeten Jorden
kallas 1968. Det var det året han, som jordingarna säger, debuterade i
bokform. Detta är verkligheten kallade han alstret. Ett försök att få
jordinnevånarna att genomskåda publikationens påskrift: roman! De skulle ana
att han egentligen avslöjade sanningen, så som han såg den. Vi fick så småningom
en rapport på Mårtensson och började undersöka fallet. En högintelligent blötmask
från spiralarm två utsändes för att spionera, slugt utklädd till mjölkbud.
Han upptäckte att Mårtensson inte drack mjölk, han hade nämligen ännu inte
börjat med det 1968, så han gick ut i skogen och begick ritualsjälvmord, men
innan dess hade han lagt ett ägg, som snart kläcktes fram och återupptog
spaningarna, nu förklätt till något som jag inte riktigt förstår, som
kallas SF-fan. Denna förklädnad, som bland annat fordrade att vår agent såg
på subversiv film och bar en propeller i mössan, möjliggjorde emellertid ett
noggrant studium av fenomenet B. M. ifråga. Kyrkböckerna avslöjade det som fött
1945, det år den första mer uppskakande fissionen av plutonium ägde rum på
Jorden. Vidare var föremålet ifråga uppväxt i staden Malmö, som sades vara
rikets tredje stad. Riket
visade sig heta Sverige och vara en tämligen så insignifikant monarki på
norra halvklotet, vilket insveps varje halvår i mörker, is, kyla och dimma. Ni
undrar nu, varför detta intresse? Varför denna energi? Nå, Mårtensson är ju
inte den ende vi kontinuerligt haft under bevakning, de sista årsringscyklerna.
Jag skulle kunna berätta saker för er och Isaac Asimov, Ursula LeGuin och till
och med Sam J Lundwall..., men locka mig nu inte från huvudämnet. Varför
studerar vi dessa personer på Jorden? Som
ni alla vet har vi haft Jorden under lätt bevakning under senare tid. Vår säkerhetstjänst
fordrar det. Jordfolket är energiskt, en smula vansinnigt och mycket slugt. De
har en expansiv teknologi. Trots våra intensiva försök att hejda dem har de
landsatt några exemplar av sig själva på sin inom parentes sagt ganska fula Måne.
Den vikt de själva tillskrev detta visar hur ambitiösa de är. Och de är oss
på spåren. Normalt har vi haft så kallad rutinbevakning enligt rutin no. 2:
2. Det innebär att med jämna mellanrum ett skepp av plasmatyp landar i trakten
av en åker, visar sig för en bonde eller en bilist på en enslig landsväg och
sedan försvinner medelst snabbvarpning. Den psykiska reaktionen mäts. Blir de
alltför intresserade, så erbjuds de följa med på en tur. Gör
de det erhåller de den vanliga propaganda resan till Mars och Jupiter, givetvis
med potemkinkulisser, för att använda ett passande uttryck de har i sitt eget
språk och sedan landsätts de och skriver en bestseller, som bara några dårar
tror på. Vi får ett mått på den kulturella nivån. Nåväl, sådana här som
Asimov... och till och med sådana som Mårtensson, är för sluga för vår
vanliga taktik. De skriver avslöjande, ibland kusligt precisa böcker om oss,
som de sedan låter publicera under skenet av romaner, det vill säga skönlitteratur,
dikt och fantasi. På så vis kan ingen beslå dem med lögn, för det är ju
bara fantasier. Men samtidigt så öppnar de människosläktets intresse för
universum utanför deras egen lustigt blå himmel och förmedlar vilda
gissningar om vad som egentligen pågar härute. Det kusliga är, att de träffar
så nära. Hur kan de det? Detta skulle vår agent ta reda på. Låt oss först
se på Mårtenssons verk, och sluta klappra med antennerna till höger. Jag förstår
om en del är upprörda, och om en del är uttråkade. Men vi har en sak att ta
ställning till. Mårtensson skildrar i Detta är verkligheten hur mänsklighetens
framtid gestaltar sig. I denna finns slående förutsägelser. Det är till
exempel möjligt att färdas mellan så kallade alternativa universa. Hjälten gör
detta, med hjälp av en apparatur, som förstärker hans önskningar, alltså en
form av vad vi skulle kalla för realitetsfokusering. Hjälten upptäcker att
man alltid kan ta sig till den plats, där man önskar vara, men han upptäcker
också att ingen känner sina egna önskningar helt. Eftersom man inte känner
sig helt och eftersom man ständigt förändras, så är det svårt att utnyttja
realitetsfokuseringen på ett vettigt sätt. Man vet inte riktigt var man
hamnar. Samtidigt så påstår författaren i denna bok att dikten kan innehålla
korn av sanning. Ni ser hur slugt han arbetar. Uppenbarligen bereder han vägen
för kommande avslöjanden. Vi hade skäl att vara vaksamma, även om Mårtenssons
debut trots några uppmuntrande recensioner i stort som de flesta debuter
passerade obemärkt. Å andra sidan har jordborna i monarkin Sverige offentliga
bibliotek. Har författaren tur, så köps boken upp där, och finns sedan tillgänglig
till den är utsliten. Den kan hinna nå många läsare, och utan en fullmakt från
Stora Församlingen kan vi ingenting göra. Det
dröjde ända till 1974, alltså sex jordår, innan Mårtensson slog till på
nytt. Hur tillbringade han mellantiden? En lång tid lyckades han faktiskt lura
oss fullkomligt. Han studerade engelska, ett lokalt språk, han studerade
litteratur och till sist "filosofi”, som människorna kallar Läran om
kunskap och vishet. Han avfördes till rutinbevakning, och liggarna är delvis
ofullständiga. Dock lämnade han inte SF. Det borde ha gjort oss alerta. Han
var aktiv som så kallad SF-fan, medredigerade SF-Forum från Sveriges
huvudstad, ett så kallat fanzine som inte saknade ambitioner, i samverkan med
John-Henri Holmberg och Mats Linder. De tre kallade sig ”Witterhetssellskapet
din ven Fandom” och uppges ha haft det ganska roligt på ett ungdomligt oförståndigt
sätt. Mårtensson publicerar några noveller av blandad kvalitet, det hade han
ju för övrigt gjort redan före 1968 i det gamla magasinet Häpna! Men
1970 ingår han i det så kallade inkubationsstadiet, havande skaffat sig en
hona, vilket jordfolket kallar dels fästmö, dels fru, en distinktion vi
knappast kan förstå, är Mårtensson några år ganska inaktiv. Tills han slår
till. 1973 i jordtid räknat skrev han på sommaren på en månad en roman som
han kallade ”metagalactic spy”. För
att lura oss skrev han den på engelska, men så vände det. I november översattes
den snabbt till hans eget språk reviderades lätt och utgavs på våren 1974
som Skeppet i Kambrium. Ytligt sett är det en ung författares försök
att skriva en så kallat riktig science fiction-roman, men om man skrapar på
ytan... Boken beskriver en framtid där jordfolket själva lyckats med
konststycket att utplåna alla livsformer utom sig själva och antagligen sin
egen tarmflora. De lever helt beroende av energi, omgivna av syntetiska
rekonstruktioner. Den som styr energiflödet, en myndighet som kallas PROG, har
den egentliga makten. Dess fiender låses inne i en konstig tredimensionell
kopia av en stad som är Mårtenssons samtida ”London”, där de berövas
sitt minne och fås att tro att de egentligen lever år 1968 ungefär. Intrigen
bygger på att den här staden lyckas åstadkomma en slags varpning, en
kortslutning av rumtiden, vilken får effekter långt ut i kosmos. Vintergator
kollapsar, det blir kort sagt värre ju längre från Jorden man kommer. Vi
undrade, när vi läste detta: Försöker han varna oss? Går han emot sina
egna? Men då borde han ha kontaktat oss. Vi gav honom tillfällen, men han sade
upprepade gånger: jag tror inte på flygande tefat. Med den officiella attityd
var han omöjlig att nå. Vi slog våra kloka huvuden samman, avlyssnade klangen
från hjärnsubstanserna och deras förstärkta höljen, grubblade. Vad händer
mer i Mårtenssons andra bok? Här finns ekon aven samtida jordfilosof, Ludwig
Wittgenstein, och hans logiska mystik. Här finns antydningar om utomjordiska
varelsers skrämmande utseende och dumhet. Drev han med oss? Och dessutom förutspår
Mårtensson helt djärvt i ett penndrag den Meningslösa maskinens existens. Den
meningslösa maskinen är som bekant en maskin, som existerar utan varje
praktiskt syfte. Mårtenssons hjälte får en sådan installerad. Den ser ut som
en jordisk jukebox med inslag av videofoni. Den
överlämnar till hjälten ett så kallat geléhallon, som den senare begär att
få tillbaka. Mårtensson uppger själv detta vara en av bokens höjdpunkter. Vi
förde upp honom på listan över akuta bevakningsfall. Tydligen
hade författaren nu börjat på allvar.1973 var han kusligt aktiv. Under
sommaren påbörjade han dessutom ett manuskript som så småningom skulle utges
med namnet "Samarkand
5617". Han påbörjade även en roman, som han till dags dato ännu inte
skrivit färdigt, men just nu lär vara i färd med, bland annat. Dessutom skrev
han några noveller, vilka blev liggande opublicerade de flesta. Samtidigt
kamouflerade han skickligt sig som ung doktorand i det akademiska ämnet
”teoretisk filosofi", uppträdde med vetenskapliga pretentioner och
spelade på fritid dragspel. Vilka dimridåer! Vilken slughet. Lyckligtvis
var de svenska bokförlagen inte mogna för honom. Men det lyckades honom 1975
att hitta en nystartad förläggare, som var beredd att satsa på den i monarkin
Sverige ringaktade SF-genren, och "Samarkand 5617” utgavs. I stilen anknöt
den mer till Mårtenssons första roman. Den var på det språkliga planet litet
vekare, litet mer känslosam och den behandlade ytligt sett mer människors öden
än kosmos. En ung man utväljs av några tänkande maskiner att spela in
huvudroll i ett spel om makt. Intrigen är minst sagt komplicerad. Mårtensson
hade länge beundrat Clifford Simaks roman TIME AND AGAIN, Theodore Sturgeons
psykologiska blick och A E van Vogts kosmiska utblickar. Här försökte han sig
på något litterärt mycket ambitiöst, verkade det som. En
bok som kombinerade äventyrsromanens form med den seriösa romanens innehåll.
Men även om boken på ytan handlade om människor, deras hopp, deras fruktan, så
hade boken som huvudidé att människorna manipuleras av utommänskliga krafter.
Mårtensson försökte säga att det här var en symbol för det mänskliga
livets villkor, att ständigt påverkas av faktorer som man inte själv förstår
och råder över, men för oss var det uppenbart. Han hade genomskådat oss. Vår
verksamhet på Jorden i förtäckt skepnad var på väg att bli en självklarhet.
Här var Mårtensson givetvis bara en av många hemska science fictionförfattare
att ta itu med, men även om han mottog impulser från dem, så kom han också
ibland med egna idéer, som slog oss hårt. Vi tänkte: var fick han det där
ifrån? Våra
misstankar besannades, när Mårtensson skrev en ungdomsbok. Det var också
1975. Den utkom 1976-77 under namnet Adolf och javamännens gåta. Mårtensson
var här kusligt nära sanningen igen. Mänsklighetens historia spåras långt
tillbaka i stenålderstid och han utforskar klassiska Lemurienlegender. På ytan
var boken en detektivroman med SF-prägel, dessutom försedd med inslag av så
kallad humor. Här fick vi oväntad hjälp av två lektörer från Bibliotekstjänst,
som läste boken och utan att förstå den sade att den var konstig, värdelös,
tråkig, osv. Den mördades på det viset effektivt och blev aldrig ett problem
för oss. Ändå visar den vad Mårtensson kunde åstadkomma. Själv
sade han, vilket vår tankeanalysator tydligt registrerade: "Man får
tydligen inte vara rolig i Sverige. Jag får återgå till dystra och
pessimistiska böcker.” Och han gjorde det, men på vilket sätt? I
sin troligen bäst skrivna publicerade SF-roman, ”Jungfrulig planet” framträder
Mårtensson som skenbar kritiker av sin egen art, den av sig själv benämnda homo
sapiens, vilket lär betyda ”den tänkande människan". Men det väsentliga
är ju inte att man tänker, utan hur man tänker. Mårtenssons människor
tänker med få undantag på sig själva, på bolags vinst, profit och
expansion. Främmande världar finns för att koloniseras. Vackra traktat om
tolerans mot främmande varelser upprättas men ignoreras i praktiken. Djurarter
utplånas för att förvandlas till prydnadsföremål, parfym eller
delikatesser. Hav förgiftas, osv. När människorna i romanen stöter på
varelser lika intelligenta som de själva, i formen av· stora matematiskt begåvade
katter, så behandlas dessa med omedelbar misstänksamhet. Boken snubblar
dessutom i likhet med andra romaner av SF-författare på en hemlighet, den om
art-transmutation De människoliknande batakterna, som människorna anser
stupida och använder som drogade gruvarbetare, ingår i en ny livscykel, de
lever nämligen i symbios med ett virus, som omvandlar deras arvsmassa, så att
de i andra stadiet slår rot och blir gigantiska träd. Människorna visar i Mårtenssons
bok sin klokhet genom att försöka "bota dem" genom amputation av
benen. Än en gång undrade vi: försöker han varna oss. Men Delegat Fnirg al
Tiptok från sextonde nubulosan sade klokt: Han varnar sina egna. Vill ni erövra
kosmos, säger han så måste ni gå försiktigt fram, annars kommer kosmos att
bestraffa er. Tydligen tänker dessa outvecklade varelser erövra kosmos, vi får
det bestyrkt gång på gång. Mårtensson har senare skrivit en novell, som
handlar om hur mänskligheten fick kontakt med planeten Catworld. Den ingår i
en novellsamling, som han postat till ett annat förlag, och som så småningom
lär komma ut om vi ej kan stoppa det. Moralen är här densamma. Men
Mårtensson som nu var utsatt för intensiv bevakning och monitoring, tycks ha
sett klart att han kanske gått för långt. Han lämnade skenbart genre, och började
skriva så kallade kriminalromaner, det vill säga berättelser om a) hur människor
begår brott och b) blir bestraffade eller åtminstone avslöjade av mänsklighetens
interna agenter, poliser benämnda. Dessa böcker handlar inte om kosmos, utan
om Mårtenssons födelsestad, Malmö, och dess omvandling till problemfylld
mindre storstad. Vi skulle invaggas i säkerhet. Mårtensson hade lämnat SF. Men
ack. Efter fyra kriminalromaner utkommer i rask följd ännu en SF-roman, Deral
Bågskytt, en SF-diktsamling och en så kallad fantasy-roman, Maktens Vägar.
Fantasy definierar Mårtensson som Science fiction utan Science. Vi ser, han har
inte lämnat sin inriktning. Han bara prövar nya vägar. Deral Bågskytt är i
och för sig en ur kosmisk synvinkel harmlös bok om en ung mans sökande efter
kärlek och självförståelse i en framtid där mänskligheten bombat sig själva
tillbaka till nära utplåningen. Radioaktiva zoner undviks, vanskapta barn sätts
ut i skogen och de som överlever driver omkring där som sagoväsen.
Diktsamlingen blandar teman som Mårtensson tidiga utnyttjat, till exempel mänsklighetens
hänsynslöshet, men också dess omättliga behov av kärlek. En paradox som länge
förbryllat våra psykologer. Vi ser här hur han driver med våra observatörer,
genom att kasta tillbaka deras egen förvirring i ansiktena på dem. Och
i höst, som människorna säger, 1980, utkom en novellsamling där Mårtensson
med en kumpan vid namn Steve Sem-Sandberg, en yngre kollega, fortsätter sin
subversiva verksamhet. Realitetstransformation, invasioner, skildringar av
framtider där mänskligheten helt behärskar vintergatan bör visa er att Mårtensson
trots sina fyra kriminalromaner inte är ofarlig. Dessa noveller är skrivna
under sextio och sjuttiotalet. Den lustigaste historien tycker jag själv är en
där mänskligheten invaderas av ett ny sorts burfåglar, men samtidigt är Mårtenssons
budskap klart: mänsklighet var på din vakt! Och
till oss säger han: försök inte. Vi har genomskådat era planer på förhand. Därmed
är Mårtenssons publicerade verk presenterade. Men
på tryckeriet finns en andra del av fantasyn Maktens Vägar, och vår spion i
kvarteret bredvid meddelar att Mårtensson just börjat skriva på del tre,
samtidigt som han skriver färdigt en redan nämnd SF-roman från 1973. Denna
behandlar projektion av kvasimateria som om det vore en möjlighet. Åter har Mårtensson
snubblat på något sant. Där är han i gott sällskap med sina kollegor i
andra jordiska länder. Hur bär de sig åt, dessa SF författare? Står de i
undermedveten telepatisk kontakt med starka sändare hos oss? Eller har de
smugglat ut agenter? Hur
då? Förstår ni någonting? Nåväl,
vår spion i kvarteret mittemot avslöjar därtill, vilket för framtiden ter
sig oroande: fantasytrilogin Maktens Vägar är egentligen mest en förövning
inför planen att skriva en omfattande SF-roman, som skall få de andra att se
ut som bleka förövningar. Än så länge kan han stoppas, för han har ännu
inte skrivit en rad på det där verket, men om vi känner honom rätt, så
kommer det. En tanke vi uppfattat ur hans undermedvetna löd: ”…det kanske
kan bli en blandning av Star Wars och Dostojevskij…” En annan sade: ”…en
slags renässansroman förlagd till en avlägsen framtid…” Det
är nu tid att summera fallet Mårtensson. Denne trettiofemårige humanoid har
publicerat ett drygt halvt dussin SF-böcker, fyra kriminalromaner, en del
noveller. Mer är på väg. Det är SF-biten som berör oss här. I den röjs i
litterär form under skenet av litteratur kosmiska hemligheter. Mårtensson är
härmed en del av en jordinternationell maffia, som han klart samarbetar med på
lokal nivå i monarkin Sverige. Hans
"Jungfrulig planet” är således klart i linje med Brian Aldiss "The
Dark Light-Years” och Ursula K LeGuins ”The Word for World is Forest”.
"Skeppet i Kambrium” är i linje med flera romaner av Poul Anderson och
Asimov, Simak med flera. Samtidigt så har Mårtensson ett eget subversivt tema,
det att saker och ting kan vara något annat än de syns på ytan, att våra
sinnen kan bedra oss. Vi kan tro att vi bor i London 1968, men i själva verket
sitter vi i fängelse. Finns det något samband här med att Mårtensson skriver
en avhandling om psykiatri genom tiderna? Man kan undra. Hittills
har Mårtensson haft ringa internationell genomslagskraft. Hans första roman
utkom på danska 1968, kuriöst nog innan den svenska utgåvan. Samma bok har
sedan tiotalet år skolat utkomma i Tjeckoslovakien, senast har utgivningen
uppskjutits till slutet av 1981 lokal tid. Några noveller har publicerats i
Frankrike, två i USA. Mårtensson säger sig vara lat. Dålig på marknadsföring.
Vår agent nr 2 menar att han bara bidar sin tid. Vad är egentligen sant här? Vad
kan sägas på den positiva sidan? Att Mårtensson inte menar något ont? Att
han bara tycker det är roligt att skriva böcker. Att han inte duger till så
mycket annat? Att han aven ren slump snubblat på diverse kosmiska hemligheter.
Kan detta vara sant? Tyder den litterära kvaliteten på detta? Vår sektion för
litterär kvalitet har avgett följande rapport: ”Granskning av Bertil Mårtenssons
SF. Såväl datoriserad, intuitiv som metafysisk granskning av nämnda verk
visar att de inte helt saknar litterära kvaliteter, även om Mårtensson också
ibland kan åstadkomma mindre lyckade passager. Kommittén är emellertid oenig
om vad som är lyckat och vad som inte är lyckat. En majoritet anser att de främsta
passagerna finns i ”Samarkand 5617", men att ”Jungfrulig planet"
som dramatisk helhet är den främsta produktionen.” Övriga
verk utmärks av en ibland svårkarakteriserad blandning av mycket stort allvar
och så kallad humor, en för mänskligheten inte helt unik form av vansinne. Mårtensson
har ännu, om han tillåtes fortsätta, det mesta ogjort. En prognos skulle vara
att han i så fall åtminstone avser att få detta gjort. Men vi måste lämna
öppen bedömningen av böcker som ännu inte finns. Fantasyn Maktens Vägar,
som delvis faller inom kategorin SF, är svår att bedöma då endast en del ännu
föreligger, men den kan vara Mårtenssons huvudarbete hittills, i
fullbordad form. Den är dock ur kosmisk synvinkel ganska harmlös, fast om man
letar mellan raderna vet man ju aldrig vad man hittar, som en klok fnyk en gång
sade. Mårtenssons egen bedömning är av telepatiska studier att döma
ambivalent. Vi
har uppfattat en tanke, som bifogas: "Ibland älskar man sina barn, ibland
vill man slå dem. Det är likadant med böcker.” Vi
vet dock inte om Mårtensson slår sina böcker. Han kan åtminstone delvis
betecknas som skönlitterär författare. Men inget utesluter att han även är
någonting annat. Vår bedömning är kluven. Slut på rapport 56GTC:17654.” Därmed
måste fakta i målet anses vara förelagda. Till er, ärade presidieledamöter,
måste jag ställa frågan: ”Kan
vi låta Mårtensson fortsätta? Eller bör åtgärder vidtagas?” Härvidlag
kan en serie av manövrer tänkas . Vi
kan i samarbete med svenska förlag, som ju ännu inte riktigt förstår
SF-genren (med smärre undantag) tvinga Mårtensson att sluta med SF, och bli
kriminalförfattare uteslutande. Vi kan få honom exterminerad. Vi kan utföra
fjärrlobotomering Vad
skall vi rekommendera till generalförsamlingen? Jag
inväntar med spänning era röster.
|