|
HELSINGBORGS SCIENCE FICTION & FANTASY FÖRENING
|
|
ANTIPODEN
KALENDER AKTIVITETER
ANNAT WEBBRYMDEN
|
I början av 90-talet var det några av Antipodens medlemmarna som började skriva på en science fiction novell. Vissa av författarna är fortfarande kända, andra har fallit i glömska.
Kapitel 1 skrevs av Mats Christensson, signatur MC Kapitel 2 skrevs av Peter Banck, signatur PB Kapitel 3 skrevs av Zdravko Bahat, signatur ZB Kapitel 4 skrevs av Pia Björkne, signatur PIA Till kapitel 5 är författaren fortfarande höljd i dunkel. Finns det någon som vet mer.........
Här är resultatet. Som ni ser saknas slutet, så det är fritt fram att fortsätta skriva.
ANTIPODEN:s
NOVELL
ORIGINAL TITEL SF STORY by ANTIPODEN Kapitel 1 Mannen
öppnade sakta ögonen. En känsla av oändlig trötthet spred sig genom
kroppen. Försiktigt rörde han huvudet och registrerade omgivningen. Rummet
var litet, c:a fyra gånger fyra meter. Ett
behagligt och varmt vitt ljus lyste upp rummet. Det syntes dock ingen källa för
ljuset utan det tycktes komma inifrån alla fria ytor i rummet. Mannen
hade aldrig sett något liknande förr, eller? Rummets
ljus tycktes sprida sig i hela kroppen och ge en välbefinnande känsla. I övrigt
tycktes rummet vara tomt förutom den brits som mannen halvlåg på samt en
hylla på motsatta väggen. Han
reste sig och gick bort till hyllan. På hyllan låg dokument i prydliga högar
som han började undersöka. Det fanns sju högar av dokument och överst i var
hög låg en liten bok med ett namn skrivet i rött. Mannen
tog upp den bok där namnet Manfred var textat på för han tyckte sig känna
igen just det namnet. Med
bävan öppnade han boken och slog upp första sidan. Fotot
föreställde en ung man i uniform. Han hade bruna intelligenta ögon, skarpt
skurna anletsdrag med hög panna och mörkt hår. Då han inte kände igen fotot
kände han en rysning fara utmed ryggen. ”Om
jag inte är Manfred, vem är jag då och varför kommer jag enbart ihåg ett
namn?” Han
såg sig snabbt omkring i rummet på jakt efter en spegel fast utan resultat.
Det fanns inget i rummet som kunde ge en reflektion av hans ansikte. Paniken
började växa. Han rusade bort till väggen och med en ursinnig vrede började
han att trumma på väggen med sina bara händer. Händerna
började bli blodiga av den fanatiska misshandeln. Detta
var också enda resultatet av utbrottet. Ingen tycktes höra hans skrik. Ingen
ville komma och förklara detta vansinne. Totalt slut och med tårar i ögonen
återvände han till britsen. Efter
en lång stund med orolig sömn, underliga minnesbilder där varelser med
ondskefulla skepnader kastads sig över honom, vaknade han. Han
kom ihåg! Då
slocknade ljuset. Kapitel 2 –
”Hmmm Manfred gamle gosse” tänkte han. ”Hur ska vi klara oss ur det här?” Han
kände efter i sina byxfickor. –
”Dumma kräk”, mumlade han för sig själv. Att
inte kroppsvisitera en fiende är en dödssynd, men å andra sidan så hade de här
typerna inte uppfört sig särskilt intelligent sedan vi först dök upp i deras
del av Galaxen. Bara
iden att tacka nej till våra Coca Cola automater var på gränsen till totalt
oförstånd. Men
om gamle Manfred fick säga sitt så skulle de här barbarerna bli tvungna att både
dricka Cola och äta jordnötter inom en snar framtid. CRUNCH
& CARRY FLAMER i den vänstra byxfickan. Grov miss av fångvaktarna, de hade
troligtvis misstagit den för en cigarett tändare för det var vad den såg ut
som vid en snabb titt. Men det misstaget skulle stå dem dyrt. Han
tände eldkastaren på lägsta styrka men han kunde inte se lågan. Han
provade att öka styrkan. När han med tummen kände markeringen för ¾ styrka
började han se ett svagt skimmer. –
”Konstigt”, i vanliga fall skulle flamman vara nästan 32 meter lång. –
”Ja, bara det räcker för att tända på de där dokumenten”, tänkte han
och började gå framåt. Precis
när foten nuddade vid något tungt på golvet visste han att han skulle falla
och trots att han tog ett hårt tag i sin ”Tändare” så föll han så hårt
i golvet att den for iväg över golvet. Underligt
nog hördes inte ett ljud av fallet eller av ”Tändarens” färd över
golvet. Det
var åter mörkt som insidan av en tillsluten burk med Cola. När
han låg där han låg kände han vibrationer i golvet som av stövelklamp i en
korridor. Det
närmade sig. Plötsligt
öppnade sig ena väggen och ljuset föll in i rummet med en bländande
intensitet. En
skugga föll in i rummet av något gigantiskt som ställde sig i dörröppningen. Manfred
kände kallsvetten krypa upp i halslinningen på hans uniform. Kapitel 3 Han
satte sig upp i mörkret och andades. Nu är det kört, tänkte Manfred med en
stigande panikkänsla. Men vänta! Nu mindes han plötsligt. Han
vänd sig lugnt om mot varelsen i öppningen av väggen och tittade på den. Det
var en grotesk sak, den var 3 meter hög och såg ut som en korsning mellan en
gigantisk räka, en ödla och något annat. Något som fick det att krypa mellan
skulderbladen. ”En
Grymmor”, undslapp det Manfred med ett stön. Det
tidigare lugn han känt försvann som genom ett trollslag, och han kände på
nytt paniken stiga. Tankarna
rusade runt i huvudet på honom som döda löv i en höststorm. ”Om
det hade varit en Zaah, hade jag kommit ut utan problem, nu skickade dom en
Grymmor för att hämta mig. Alltså måste dom veta att jag är modifierad. Men
jag måste försöka ändå! ” Han
drog snabbt i högra långfingret, och kände omedelbart den välbekanta känslan
av att sväva, medan omgivningen blev blå. Genom
att gå ur fas, hamnade han mellan två tidssegment och kunde förflytta sig
medan omgivningen var frusen i tiden. En kropp som befann sig ur fas tålde inte
påfrestningen i mer än 20 sekunder (relativ tid), och måste tillbaka om än så
kort tid. Den tiden var för terranska specialcommandots agenter 6
mikrosekunder, och så gick man ur fas i 20 sekunder till o.s.v. Manfred visste
att han nu hade cirka 18 sekunders försprång framför Grymmoren som också
kunde gå ur fas. Han
slösade ingen tid på att fundera utan rusade fram och förbi varelsen. Han
lade märke till att den hade en fasutjämnare (naturligtvis) som var påslagen
och hade varit det hela tiden. Det
innebar att Grymmoren skulle gå i och ur fas samtidigt som han själv, vilket i
sin tur innebar att den skulle få tag i honom snart. Han
måste få tag i ett vapen och det snabbt. Manfred
rusade fram genom en okänd korridor, 10 sekunder. Han
kom fram till en stängd port och letade frenetiskt efter en öppningsanordning,
7 sekunder. Han fann en trekantig panel, som han tryckte in. Inget hände
naturligtvis eftersom elektronerna stod still och ingen ström kunde flyta fram. Manfred
förbannade sin dumhet och såg sig frenetiskt omkring, 5 sekunder. Han lade märke
till en dörr vid sidan av korridoren, han rusade fram till den och tog i
handtaget. Världen
tycktes rycka till, när han gick i och ur fas. Han
öppnade dörren och såg att det var en mindre korridor som svängde svagt till
höger. Manfred
rusade in och sprang, bakom sig hörde han svagt klampet av tunga steg som närmade
sig. Spurtande
for han genom en öppen port in i ett stort rum, som tycktes vara en hangar av något
slag, full med ett 10-tal skepp av olika storlekar. Han såg sig snabbt omkring,
och rusade fram till en mindre farkost. Stegen bakom honom hade kommit nära nu.
Världen ryckte till igen. Väl
inne såg han sig på nytt omkring och upptäckte en Zaah officer. Zaaherna
såg ut som storvuxna vesslor som gick omkring på två ben. Den här Zaah
officeren hade ett vapen i ett hölster av något slag. Manfred hoppade fram och
slet åt sig vapnet ur hölstret och vände sig om. Det var inte en sekund (he,
he) för sent, för Grymmoren stod i farkostens öppning. Manfred
höjde vapnet och tryckte på avtryckaren. Det hördes ett popp, och Grymmoren försvann
från öppningen. Han
gick fram till öppningen och tittade ut. Grymmoren låg orörlig en bit bort.
Manfred gick on igen och släpade ut Zaahen och gav också honom ett popp från
vapnet. Sedan
gick han i fas och stängde öppningen till farkosten. Han
hade tur, detta var en av Zaahernas standardskyttlar för persontransport. De
terranska styrkorna hade kommit över flera sådana under kriget, och det ingick
i terranska specialkommandots (TeSCon) agenters utbildning att kunna hantera en
sådan. Manfred lät den lyfta och flög den sakta mot en stor luftsluss. Han hörde
larmen böla överallt. Nu var yttre slussdörren öppen och han drog på full
kraft på raketerna och pressades tillbaka i sätet, medan det lilla skeppet for
ut i den svarta rymden. Han tittade i akter monitoren och såg att han just lämnat
en av zaahernas kryssare, som just spydde ut tre jaktskepp. Manfred
tittade på hastighets-indikatorn och såg att han behövde ytterligare 15
sekunder innan han kom upp i tillräcklig fart för att slå över till
pulsframdrivningen. Det
lilla skeppet krängde till när en missil detonerade i närheten. Han såg att
jaktskeppen snabbt närmade sig. En
ny explosion, närmare den här gången. Bara några sekunder till. Nu.
Han slog till en spak och plötsligt blev rymden vit. Han
hade klarat det. Han visste inte var han skulle hamna, men det skulle den lilla
astrogator-datorn ta hand om. Det var ingen risk att hamna i en stjärna för
automatiken skötte den säkerhetsdetaljen, men det viktigaste var att förföljarna
inte kunde spåra honom. Manfred
slappnade av, ”hoppet” tog 5 timmar, så han hade gott om tid att vila ut
och undersöka skeppet. Att befinna sig ur fas tog verkligen på krafterna.
Manfred sträckte ut sig i pilotstolen och började vissla på en låt. Han
lade inte märke till den underligt utformade lilla bulan i nacken, Kapitel 4 En
summerton ljöd och Manfred började oroligt röra sig. Fortfarande
sovande mumlade han fram protester – ”Nej, Nej, Argh”! och slutade i ett
utdraget stön av smärta. Summertonen
hördes ännu en gång och nu verkade det som om Manfred förstod att det var
dags att vakna. Han sträckte på sig och försökte skaka av sig en olustig känsla,
precis som av en mardröm, som han hade i hela kroppen. Manfred
kastade en blick i den främre monitorn, och tittade till sin stora förvåning
ut över det Procyoniska stjärnsystemet. Han tryckte ner en knapp på sätets
ena armstöd, och tyst gled en mindre monitor upp vid hans högra sida. Manfred
drog till sig denna och började ställa frågor till skeppsdatorn, naturligtvis
på Grymmoranska. Det var ju trots allt ett Grymmoranskt skepp. –
”Sknu frondiskp qresk wra skronk”?, frågade Manfred. För
att underlätta för Er läsare översätter jag konversationen till normal
Universalska. Vi
repeterar Manfreds första fråga: –
”Exakt var befinner jag mig?” –
”Procyonska systemet, 92 kilometer ovanför planet Q11”. –
”Q11? Kan du ge mig lite fakta om Q11?” –
”Q11 är en planet”. –
”Nog för att jag sa L I T E fakta, med det var ju att ta i! Ge
mig exakt info, tack!” –
”Jag hör och lyder”. –
”Tack! Det var ju otroligt omtänksamt av dig!” –
”Jag är ju bäst”! Om
ni nu tycker att konversationen verkar något underlig, så kan det bero på det
faktum att Grymmoranska datorer verkar ha någon form av inbyggt
storhetsvansinne och överdimensionerat ego, så på grund av detta försvåras
kommunikationen med datorn något. Detta kan göra den icke Grymmoranska användaren
till en för all evighet fanatisk dator-hatare, som ni kanske kan först… Nu
tillbaka till Manfred och hans problematiska dator. –
”Skippa skrytet! Och kom igen nu, ditt utbrända chip!” –
”Q11 har en atmosfär bestående av 11 % helium, 24 % syre och 65 % kväve”. Med
andra ord andningsbar atmosfär. Manfred
tittade ut över planetens yta genom den främre monitorn. Det han såg verkade
ganska lovande. En till synes lugn och fridfull planet (det är vad han
tror…). Eftersom Manfred inte tidigare i sitt korta, men händelserika liv
varit i denna del av galaxen, hade han inte den blekaste aning om vilken sorts
varelser som dvaldes här. Och följaktligen inte heller något om planetens
terräng eller dylika ekologiska vansinnigheter. I denna stund väljer datorn
att utbrista: –
”Jag går in för landning nu. Rör inte kontrollerna”. –
”Vad? Jag vill själv landa!”, säger Manfred resolut och griper tag i den
joysticks liknande styrinrättningen, vilket får till följd att farkosten börjar
spinna okontrollerbart. –
”Nej! Låt bli, din dumma kolväte förening. Bort men dina griporgan från
mina kontroller”! Nu började
skeppet spinna åt motsatt håll. Manfreds
mage gör uppror, så han drar med pekfingret utmed magmusklernas mitt vilket öppnar
bukhålan, sedan tar han ut magsäcken och lägger den över datorns enda
fungerande högtalare. Nu hörs endast ett blubbigt, protesterande mummel ifrån
datorn, men till och med detta går att tysta genom en enkel handrörelse.
Manfred stängde av datorrösten. Tystnaden
lägrar sig, men skeppet fortsätter att spinna. Manfred sliter i kontrollerna,
men förgäves, datorn har kopplat bort den elektroniska styrningen. Endast en räddning
finns, de nästan bortglömda manuella kontrollerna som senast användes vid första
provflygningen för sådär 1400 år sedan. Det var faktiskt en tekniker som för
en sådär 1200 år sen tog en titt på dem, men alltså bara en titt och för
att inte nämna tuggummit som han råkade tappa… (Du vet inte var, än så länge…) Tillbaks
till vår fantastiske hjälte! Manfred
letar ivrigt efter de manuella kontrollerna, hittar dem och började trampa. Han
fann strax gaspedalen och trampade den i botten för att häva spinnen. Då
farkosten rätat ut sig, släpper Manfred gasen, MEN där var tuggummit! Detta
satt på golvet bakom panelen och nu agerade detta som en slags cement och i det
närmsta göt fast pedalen vid golvet! Manfred kastade en blick i monitorn,
planeten närmade sig nu i en skrämmande hastighet. Snabbt byttes utsikten mot
en textrad: –
”Vad var det jag sa?” Resignerat
slog Manfred på högtalaren. –
”Vem fick rätt? Du är en klåpare precis som jag trodde!” Manfred
muttrade något onämnbart om att kortsluta vissa kretsar m.m. Nåväl,
skeppet fortsätter ju trots allt mot planeten, nu i mycket hög hastighet,
datorn konstaterar: –
”Vi kommer att krascha, infallsvinkel 32 grader, hastighet 42 mach, vi kommer
att DÖ”! –
”Jag kommer att dö, du kommer att bli elektronmos, din trångsynta 12MHz
krets”! Planeten
närmar sig ännu med hög hastighet, moln och övrig atmosfär passerar revy tämligen
snabbt. En s.k. smilfink, en för Manfred ny bekantskap dyker upp i monitorn
simmande ryggsim i den nedre atmosfären. Smilfinken är universums snabbaste fågel,
den kan hålla runt 90 mach allt på grund av födan den intager. Man vet inte
riktigt vad den äter, man tror det rör sig om nitrobär kombinerat med en rejäl
dos hoppbemledynga. Fågeln
börjar intresserat följa Manfreds sista färd mot jord, detta irriterar inte
Manfred så mycket som den gröna fläck som dykt upp på monitorn. Fläcken
blir större och större… Mitt
i det gröna dyker nu en mindre (men trots allt tämligen stor) blå fläck upp. Samtidigt
nere på planeten: –
”Här står jag nu framför det sista exemplaret av den blå Hoppbemlan. Dess
enda chans att överleva är att lägga två ägg. Skall detta forntidsdjur överleva
eller gå under som så många andra raser? Som ni kan se är det ett stort gräsätande
djur, med komplex densitet, vikten uppgår till cirka 248 ton”, säger
speakern med en något hes oxforddialekt. Kameramannen
försöker precis fånga in mannen där han poserar framför bemlan, när
speakern helt plötsligt försvinner ut ur bilden med ett klafsigt tjoff! D.
Fnattenbourough halkade olämpligt nog i en hoppbemle skit. Samtidigt tittar
producenten upp mot skyn i undran över varför det väsnas så, då får han
till sin stora förvåning ögonkontakt med en skrämd Manfred, som förtvivlat
sliter i kontrollerna. Som vi vet har fastnat i det urgamla tuggummit från år
jag-vet-inte-när. Skeendet
fortskrider sedan i snabbt tempo. Hoppbemlan, om ni kommer ihåg den, förvandlas
nu till Manfreds mest tänkbara landningsplats. D. Fnattenbourough ser med fasa
på, i liggande ställning mitt i skiten, hur rymdskeppet störtar mot
Hoppbemlan. Med
ett blött ploöff! vaknar Manfred till liv, den otroligt trevliga skeppsdatorn
har genom att ta sina bioniska griparmar till hjälp, sprutat hydraulvätska i
ansiktet på honom. Bulan i nacken värker och Manfred skakar på huvudet och försöker
något förvirrad få klarhet i situationen. En välbekant stämma ljuder genom
skeppet: –
Vakna! Jag har goda och dåliga nyheter. Den goda nyheten är att vi nästan är
framme vid planeten… Manfred
ser sig förvirrat omkring, kommer så ihåg datorn och frågar: –
”Den dåliga nyheten är"? –
”Tja, allting är relativt, så det beror på hur man ser på problemet. Vi
har å ena sidan 5 stycken tungt bestyckade och okända skepp framför oss, och
å andra sidan närmar sig snabbt en meteorit klass N7 K2 (d.v.s. en mycket STOR
meteorit). Det tror jag var allt. Nu får du ta över, jag kopplar ner mig nu.
God natt”! Rösten
försvinner och lämnar den desorienterade Manfred ensam med minnet av sina drömmar
och en kaotisk situation framför sig! Kapitel 5 Manfred
inser nu att goda råd är dyra. Med ett lätt tryck på kommunikationsradion får
han kontakt med sambandsofficeren Psotr Sammasom. –
”Psotr här kom”. –
”Det är kapten som talar, vi befinner oss i ett krisläge och vi måste nu
skicka iväg vår skyttel SÅSSÅ 1,5”. –
”Visa inte någon nervositet. Tänk på att du är officer och måste föregå
med gott exempel. Nu gäller det ’en för alla, alla för en’”. –
”Hur många, kapten?” –
”Öh! Repetera!” Här
måste vi nu förklara att Psotr av misstag anställts vid rymdfarten. Detta
p.g.a. sin tvillingbror som nu tjänstgör som svinuppfödare i Sibirien. Psotr
hade vid testerna negativt IQ och minustecknet glömdes bort. –
”Hur många skall jag ta ut till att gå ombord på skytteln?” –
”Jag anser 4 vara lämpligt till ett 4-besättningsskepp”. –
”Oh! Jasså. Jag tyckte kapten sade EN eller alla!” –
”Hör upp min käre sambandsofficer. Det var bara ett talesätt”. –
”Kapten”, sade Pjotr, ”vad är det för en stor sten utanför mitt
badrumsfönster?” –
”Sa du sten?” –
”Ja, och den är på väg hit.” –
”Förbannade jubelidiot, det är ju meteoriten. Se nu till att få mannarna
till skytteln.” –
”Oh, kapten. Hur många vill du ha?” –
”Oh Jesus, hav förbarmande. Fyra, 4, Four.” Rymden
är mörk, kall och känslan av ensamhet och hjälplöshet spred sig till de tre
(3) männen i skytteln. Skytteln
lämnade skeppet med destination meteorit. –
”Ser du den”?, frågade Lisa. –
”Nej”, svarade sergeant Knott. –
”Men vi bör snart se den på vår Amiga”. En
spöklik tystnad spred sig i skytteln. De tre besättningsmedlemmarna förstod
det allvarliga i situationen. –
”Ja ser den nu på Amigan”, sade Lisa. –
”Bra”, sade Knott. ”Armera whisky-bomberna!” –
”Armera whisky-bomberna”, sade jag! Men
inget svar kom från eldgivningscentralen. –
”Var i himlens namn är eldgivningsledaren”? –
”Skytteln JASSÅ till Pjotr, kom”! –
”Pjotr här kom!” –
”Vi är nu i läge att skjuta ned meteoriten, men fattas en medlem till
eldgivningen”: –
”En för alla, alla för en”, skrek Pjotr. Ett
gurglande hördes, inte helt olikt ljudet från en toalett. Hm,
tänkte Pjotr, det här är enkelt, gör som kapten bara, så löser sig allt. Meteoriten
närmade sig nu skeppet, kanske var planen med ’Whisky on the rock’ helt
fel. Just
då kallar Pjotr skytteln via radion. –
”Ta det lugnt, jag har en ny plan”. |